Jag har tänkt mig att jag en dag ska ägna mig åt coaching, men jag känner att det finns några akillsehälar att åtgärda innan. Jag är bra på frågor om motivation, intuition, autenticitet, men disciplin och struktur, det kan bli bättre. Det jobbar jag med nu i en kurs som heter Master Key, som bygger på Napoleon Hills principer.
Jag funderar ofta på vad som styr våra val i livet och vad vi männskor tror är viktigt. Jag brukar säga, att först när jag ligger på dödsbädden, kommer jag till fullo inse vad som varit viktigt i livet. Då kommer positioner, ryktbarhet, eller det som världen kallar framgång, att mista sin betydelse. Jag tror att då kommer det enda som betyder något, att ha varit den kärlek jag förmått ge till mina medmänniskor, den kärlek jag förmått ta emot och den förlåtelse jag varit i stånd till. De andliga mästarna brukar ju förklara att förlåtelse är viktigt inte så mycket för den andra personen, som för en själv. Det man inte förlåter, blir man aldrig fri ifrån. Samt väldigt viktigt förstås om jag tog vara på livet, använde jag de talanger jag fått på bästa sätt. Var det jag skapade till glädje för mig själv och andra människor?
Jag har aldrig påstått och kommer aldrig påstå att meditation är en mirakelkur. Men meditationen är en fantastisk gåva som jag ger till mig själv, en stund då jag befriar mig från rösten i hvuddet och kommer i kontakt med det som är min innersta natur, det eviga varandet. Det är en "plats" som är fri från alla måsten, borden, behov, jag bara är och det är helt underbart. I stillheten kommer jag i kontakt med den villkorslösa kärleken och glädjen, det som är min sanna natur. En del av det tar jag ut i mitt vardagsliv, så jag kan fatta mina beslut baserade på glädje och inte på rädsla, det vill säga egots ständiga kalkyl, hur kan jag tjäna på det eller årminstone inte förlora. I meditationen minns jag vem jag är och återhämtar kraft, livsglädje och inspiration. |